Jag har insett att jag alldeles för sällan bloggar om possitiva saker. Tänkte jag ska försöka få ut lite saker som är positiva även om de bara är små saker.

Igår så umgicks jag med flcikvännen. Vi började med ett besök i klädaffärerna i östercentrum där hon shoppade lite kläder. Allmänt mysigt och trevligt. Dock känns det alltid lite jobbigt att göra sådant när man inte har några pengar. (Sorry för det deprimerande inlägget)

Vi gick vidare ner mot hamnen för en planerad glass. När vi kommer fram till Visby kaffe och chokladbutik så visar det sig att den ska slå igen. Vilket ju är mycket tråkigt. De tär alltid trevligt att kunan hanlda praliner och lyxchoklad även om jag sällan gör det på grund av min ekonomi. Så flickvännen köpte lite praliner. Sen gick vi vidare ner till hamnen och han precis komma fram innan Glassmagasinet stängde för kvällen. Vi fick oss varsin glass. För mig blev det vitchoklad, caffe latte och champagne tryffel med grädde coh vit chokladsås. För flickvännen blev det champagnetryffel, hasselnöt och apelsin med grädde och nötkrokant. Vi avnjöt dessa i hamnen under mulen himmel med lite blåst. Det var kyligt men ändå väldigt mysigt på nåt sätt.

Vi tog oss hem och hamnade på lite enkel kvällsmat i form av rester hos hennes föräldrar. Väl hemma igen så blev det filmen "The Secrets of Moonacre" och chokladpraliner. Filmen var bra, en ganska klassisk mysig fantasy film som är värd att spendera en kväll på. Ett mycket bra slut på en mysig dag.

-It's not H-A-P-P-Y-N-E-S-S Happiness is spelled with an "I" instead of a "Y"
-Oh, okay. Is "Fuck" spelled right?
-Um, yes. "Fuck" is spelled right but you shouldn't use that word.
-Why? What's it mean?
-It's, um, an adult word used to express anger and, uh, other things. But it's an adult word. It's spelled right, but don't use it.

Jag vet att vänner kommer och går. Sånt är livet och det har alltid varit så och kommer antagligen alltid att vara så. Det gäller väl alla i hela världen tror jag i alla fall. Min största fundering ligger mer åt mina vänner som jag alltid har känt har varit nära vänner och som aldrig ta initiativet till att ta kontakten. Vissa har jag försökt att ta kontakt med i olika stadier men har gett upp för att de inte ens svarar när man pokar på dem i ett IM program. Sen har jag andra som är jätte trevliga och som jag pratar med under längre stunder och det känns verkligen som om vi fortfarande är nära vänner men som aldrig tar initiativet till första kontakten. Varför är det så? Är man verkligen intresserad av att fortsätta vara vän då?

Har jag några vänner jag är dålig att ta första kontakten med? Är jag också på det här sättet mot någon? Om så är fallet säg det i så fall till mig så kan jag försöka ändra på mig.

-Friends will be friends,
When you're in need of love they give you care and attention,

Friends will be friends,
When you're through with life and all hope is lost,
Hold out your hand cos friends will be friends right till the end

Idag försökte jag ordna med mitt Photoshop vilket tyvärr inte gick nå bra så jag fick ge upp efter en hel del fipplande. Får försöka igen nån annan dag. Jag ville ha det i ordning så att jag kunde layouta och redigera min cv. När jag hade hållit på med PS i nån timme utan att lyckas och gav upp så hade min motivation för att söka jobb dykt i botten så jag satte mig med WoW istället.

Vilket ju var väldigt trevligt att göra det tillsammans med flickvännen. Lite senare så tog jag en promenad till affären. På vägen hem slog det mig vad som gör att jag har så svårt att varje gång komma igång att söka jobb och få iväg en uppdaterad och okej cv. Jag får något som jag antar att man skulle kunna kalla ångest. Ångest för vad? Ja det är väl 10.000 kronors frågan.

Ganska snabbt efter det kom jag på mig själv med att inse att det var för att jag har inte direkt något att visa upp i mitt cv. Jag har inte några avslutade utbildningar och inget papper på att jag kan någonting. Personligen tror jag ju att jag kan och visar upp att jag är duktig på saker och när man väl får lära känna mig ett tag så finns det potential. Men det hjälper ju liksom inte när man söker jobb och en arbetsgivare får in X ansökningar till sagda tjänst och typ X-2% har mycket bättre cv än mig. Framför allt då i form av mer utbildning och erfarenheter. 1.5% av de övriga ligger väl på samma nivå som mig och 0.5% under min nivå.

Detta är nog inte det enda som gör att jag känner ångest eller vad man nu vill kalla det. Jag har på senare tid känt att jag inte har något direkt mål med livet, ingen ambition för att bli nåt eller egentlig "Det vill jag bli när jag blir stor". Jag har mer yrke y eller z vore väl ganska roligt och häftigt att jobba med. Sen så känner jag ganska mycket att jag vill ha ett jobb bara för att få mer pengar i fickan, inte för att det är något jag kan tänka mig att göra ca 25% av resten av mitt liv.

Det hela hjälps liksom inte av att de jobb jag har haft på senare tiden har inte gett mig något i form av pengar i plånboken. Det har snarare kostat mig en massa att jobba. Det är otroligt demoraliserande. När man går på soc. och får ett kortare jobb så förväntas man att fortsätta leva på socialnormen under tiden man jobbar. Trots att man får ökade utgifter, oavsett om man snålar som fan och tar med egen mat i matlåda till jobbet eller ej. Jag äter liksom större portioner mat när jag arbetar med tanke på att jag bränner mer energi vilket ju gör att min matbudget blir dyrare när jag arbetar även om jag äter billig mat som jag har tagit med hemifrån.
-I'll have what she is having.